Barn brukar, särskilt när de är små, ständigt förvänta sig något av sina föräldrar, men glömmer samtidigt sina skyldigheter som barn gentemot föräldrarna. Vi är barn, vanligtvis mycket egennyttiga sådana, även om detta handlande - som vi redan påpekat - inte verkar bekymra mödrar särskilt mycket, för de hyser tillräckligt mycket ömhet i sina hjärtan och älskar med bästa sortens kärlek: den som ger sig själv utan att förvänta sig något i gengäld.

Så är det även med den heliga Maria. (...) Våra brister i ömhet gentemot denna goda moder bör, om vi finner några sådana, smärta oss. Jag frågar er - och jag frågar mig själv - hur hedrar vi henne?

Låt oss återgå till våra vardagliga erfarenheter av umgänget med våra jordiska mödrar. Vad önskar de framför allt av sina barn, som är kött av deras kött och blod av deras blod? Deras största önskan är att ha dem nära sig. När barnen växer och det inte längre är möjligt för dem att befinna sig vid moderns sida, väntar modern otåligt på nyheter från dem och berörs djupt av allt som händer dem: från lätta sjukdomar till de viktigaste händelser som inträffar.

Inse, att för vår moder den heliga Maria kommer vi aldrig att upphöra att vara små, för det är hon som öppnar vägen till himmelriket för oss, det rike som endast skall ges till dem som är som barn. Vi får aldrig avlägsna oss från vår Fru. Hur skall vi ära henne? Genom att umgås och tala med henne, visa henne vår kärlek genom att i vårt hjärta betrakta episoder ur hennes jordeliv, genom att berätta för henne om vår kamp, om våra framgångar och om våra misslyckanden. (Guds vänner, nr. 289-290)